Förintelsen av omkring sex miljoner judar - män, kvinnor och barn - var den yttersta konsekvensen av en ideologi, vars mål var att utplåna det judiska folket. Nazismen inrymde även rashygieniska och rasistiska föreställningar, som ledde till förföljelser och utplånande av romer och homosexuella. Den ledde också till mördandet av psykiskt och fysiskt handikappade, liksom till förföljelser och mördande av politiskt och religiöst oliktänkande.

Det som hände för 60 år sedan är Europas trauma – något som alla Europeiska länder lever i skuggan av och måste förhålla sig till oavsett om de var indragna i kriget eller ej. Sverige var inte en krigförande part, men vi var en aktör som bidrog till skeendet – en pusselbit i den historia som ledde fram till och senare möjliggjorde katastrofen. Det är först efter det kalla krigets slut som uppgörelsen med andra världskrigets fasor på allvar har kommit igång – denna process frystes under det kalla kriget – rättsuppgörelsen avstannade och debatten kom i hög grad att färgas av storpolitiken – så även i Sverige – som fortsatt kom att förbli neutrala. Sverige och Förintelsen är därför ett centralt och viktigt tema för Forum för levande historia.

Sveriges agerande under Förintelsen måste tolkas mot bakgrund av Sveriges neutralitetspolitik – det är den fond mot vilken det officiella Sveriges hållning måste förstås. Men många andra – enskilda, organisationer, företag – handlade och fattade beslut som påverkade skeendet. Företag handlade med Tyskland eller avstod från att göra det, enskilda stred på nazisternas sida i kriget, andra smugglade flyktingar över svensk-norska gränsen, för att ta några exempel. Motståndet mot nationalsocialisterna kom under efterkrigstiden att i hög grad symboliseras av Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels och sjöfarts tidning, Raul Wallenberg, Tisdagsklubben och tidningen Trots Allt! – andra delar av det motstånd som fanns – från t ex Internationella Röda Hjälpen, syndikalisterna etc - kom till stor del att få sin historia oberättad – i vart fall för en bredare allmänhet. En komplex bild växer fram av olika svenska aktörer och deras förhållande till nazismen och Förintelsen.

Projektet gör inte anspråk på att presentera en slutgiltig bild av Sverige och Förintelsen – det finns inte en enda bild och synen kommer att förändras i takt med att nya generationer kommer att ställa nya frågor. Historien är komplex och inrymmer många historier. Historier om gott och ont – om motstånd och medlöperi, om ibland kanske omöjliga val.

Utifrån denna komplexa bild är det - utifrån ny forskning och ny kunskap - möjligt att se nya samband och ställa nya frågor till historien och till oss själva.

• Varför/Hur bidrog Sverige till Förintelsen?
• Vilka var alternativen? Vad vet vi i dag och vad visste vi då?
• Vad innebar denna neutralitetspolitik i avseendet Förintelsen och det utplånande och förföljelser som drabbade andra grupper? Vad fick den för konsekvenser?
• Hur har bilden av vårt agerande förändrats under efterkrigstiden? Kan vi i efterhand tala om moral och omoral?
• Går det egentligen att tala om moral och omoral? Vilka är vi att i så fall döma?
• Hur påverkade skeendet under andra världskriget Sveriges agerande i liknande situationer under efterkrigstiden? Vad säger det förflutna om vår samtid? Vårt agerande i dag?
• Agerade vi annorlunda vid senare folkmord när vi inte hotades av invasion? Eller agerade vi på samma sätt då? Och vad reser i så fall det för frågor?

Definition - Förintelsen

Med Förintelsen avser vi i projektet den tyska nazistregimens försök att utplåna det judiska folket, mellan 1941 och 1945. Detta är den definition som Sverige har förbundit sig att använda enligt Stockholmsdeklarationen.

Projektet kommer också att titta på Sveriges relation till de övriga folkmord, brott mot mänskligheten och andra övergrepp som skedde inom ramen för den nazistiska terrorregimens raspolitik.